Rymdfarkoster på Mars andas nytt liv

Mars är en helt annan värld än jorden. Planeten är kall, torr och har nästan ingen atmosfär. En rymdfarkost på Mars måste klara av extrema förhållanden för att kunna utforska denna främmande planet. Redan idag skickar NASA obemannade robotar dit, som den berömda rovern Perseverance. Men framtiden handlar om något mycket större att skicka människor till Mars.

Skillnaden mellan obemannade och bemannade uppdrag är enorm. En robot kan vänta flera minuter på kommandon från jorden. En astronaut kan inte. Mars miljö är också många gånger farligare för människor än för maskiner (vilket känns lite skrämmande när man tänker på det). Vi behöver utveckla helt nya tekniker innan någon människa sätter sin fot på Mars röda yta.

Tekniken som gör det möjligt

En rymdfarkost på Mars måste lösa flera svåra problem samtidigt. Det första problemet är bränslet. En farkost kan inte ta med sig allt bränsle från jorden det skulle väga för mycket. Därför måste vi kunna tillverka bränsle på Mars själv. NASA arbetar på något kallat in situ-resurshantering. Det betyder att vi använder vad som redan finns på Mars. Koldioxid i Mars atmosfär kan omvandlas till metan. Det är samma bränsle som vi använder i optryckta ugnar hemma. Med väte och energi kan detta fungera.

Livsuppehållande system är det andra problemet. Astronauter behöver vatten, luft och mat. Vi kan inte frakta tillräckligt från jorden för en lång vistelse. Perseverance har system som visat hur vi kan extrahera vatten från Mars marken. Urin kan filtreras och återanvändas precis som på den internationella rymdstationen ISS. Luftfiltrering tar bort koldioxid och gör luften andbar igen.

Kalla och damm är två andra fientliga krafter. Mars kan bli −60 grader på dagen och −120 grader på natten. Rymdfarkosterna måste isoleras perfekt. Det röda Mars-dammet är mycket fint och kritknivig. Det fastnar överallt och kan skada maskiner. Curiosity använder värmare inuti sin kropp för att hålla instrumenten fungerande.

Strålskyddet är kanske det största problemet. Mars atmosfär är så tunn att den nästan inte skyddar mot kosmisk strålning. Rymdfarkosterna behöver tjocka väggar eller andra skyddssystem. Några NASA-ingenjörer föreslår att bygga habitat under marken. Det skulle ge ett naturligt skydd från strålningen.

Vad, som väntar astronauterna

En person som flyger till Mars måste vara mentalt stark. Resan tar minst sex till nio månader bara dit. Under den tiden kan man inte snabbt rymma om något går fel. Jorden ser ut som en liten ljuspunkt långt bort. Det kan skapa stark isolering och ensamhetskänslor.

Kommunikationen med jorden är också knepig. Signaler reser med ljusets hastighet. Men även då tar en enkel radiosignal ungefär 20 minuter att nå från Mars till jorden. Om en astronaut stöter på ett problem kan hen inte få direkthjälp. Då måste astronauten lösa problemet själv. Det kräver träning och självförtroende.

Kroppen förändras på Mars på sätt vi inte helt förstår ännu Gravitation på Mars är bara en tredjedel så stark som på jorden Muskler försvagas Benen blir svaga Det längsta någon har varit i rymden är ungefär ett år på ISS En Marsresa kan ta två till tre år totalt Forskning pågår för att förstå vad som händer med kroppen under så lång tid.

Mat är en annan utmaning. Framtida Mars-kolonister behöver odla sin egen mat för att överleva. Mars jordmån, som kallas regolit, är inte lik jordens jord. Det innehåller vissa mineraler men är väldigt torrt och kallt. NASA testar högnäringsbar mat som frukost-bars för resan. Men på Mars behövs fullständig odling. Det betyder växthus med särskild belysning och väte för att kunna producera gröda och grönsaker.

Avfallshantering kan låta enkelt men är faktiskt komplext. Ingenting får släppas ut i Mars miljö. Allt måste återvinnas eller lagras säkert. Astronauter måste kunna hantera sitt avfall helt på egen hand långt bort från hemplaneten.

Nästa steg för Mars

NASA och andra rymdorganisationer arbetar intensivt på planer för nästa årtionde. Det handlar inte om att skicka människor direkt. Först måste små roboter förbereda vägen. De skickar förnödenheter framåt. De bygger habitat. De gräver efter vatten. De sätter upp solpaneler eller kärnreaktorer för energi.

NASA:s Artemis-program är fokuserat på att återvända till månen först. Det kan låta som ett steg bakåt, men det är helt nödvändigt. Månen är närmare och lättare att nå. Där kan astronauter träna och testa nya tekniker. Varje svar från månen gör Mars-resan säkrare och möjligare.

Privata rymdföretag som SpaceX arbetar också på Marsplaner. De utvecklar återanvändbara raketer som kan flyga mellan planeterna. Tanken är att göra rymdresor billigare och vanligare. Det skulle öppna möjligheter för fler missioner till Mars.

Övergången från robotar till människor kommer att ta tid. Förstasteget är att skicka mer avancerade rovrar. De ska leta efter perfekta platser att bygga habitat. De ska samla detaljerad data om strålningen och klimatet. Sedan kan mindre grupper av astronauter landa för korta besök. Slutligen kan vi etablera permanenta baser med människor som stannar längre.

Mars betyder mycket för mänsklighetens framtid. Det handlar inte bara om äventyret eller vetenskapens skull. Om jorden får problem miljökatastrof, asteroid eller något helt oförutsett kan människan börja på nytt på en annan planet. Mars är också en testbana för teknik som kan lösa problem här hemma. Vattenrening, förnybar energi och odling i extrema miljöer är saker vi utvecklar för Mars men som kan hjälpa jorden också (och det är faktisk ganska coolt). Varje teknisk genombrott för Marsresor tar oss närmare en framtid där mänsklighetens överlevnad inte beror på en enda planet.