Vad är rymdskrot och varför är det farligt

Högst upp i rymden, långt över våra huvuden, cirkulerar tonvis av skräp runt jorden. Det här är rymdskrot rester från decennier av rymduppdrag som aldrig försvann. Vi pratar om gamla satelliter, raketdelar, skruvar och allt möjligt som människan skickat upp och lämnat efter sig. Det kanske låter som en abstrakt miljöfråga, men rymdskrotet är faktiskt ett växande problem som påverkar varje ny satellit vi skickar upp och alla astronauter som arbetar på den internationella rymdstationen.

Varför ska vi bry oss? Jo, för att all det här skräpet rör sig otroligt snabbt och kan förstöra allt det nytt vi bygger. Vi befinner oss vid en kritisk punkt där vi måste börja städa upp efter oss innan situationen blir helt okontrollerad (och ja, det låter vetenskap-fictiony, men det är faktiskt seriöst).

Var kommer allt skrotet ifrån

Sedan 1950-talet när rymdfarten började har vi skickat upp allt från små satelliter till stora rymdstationer. Långt ifrån allt kommer hem igen. En satellit som slutar fungera blir helt enkelt till skrot. En raketmotor som skjuter iväg en satellit kan också börja att kretsa kring jorden istället för att falla ner. När satelliter eller rymdfarkoster kolliderar skapar de tusentals nya fragment.

Idag uppskattas det finnas omkring 170 miljoner rymdskrotsobjekt i omloppsbana runt jorden. Av dessa är cirka 34 000 större än 10 centimeter. De små bitarna en skruv, en meter kabel, ett litet metallbyte verkar kanske harmlösa, men det är här problemet ligger. Ett litet skrot rör sig på ungefär 28 000 kilometer i timmen. En sådan hastighet gör att även en centimeterkub kan slå ett hål genom en satellit.

Ett konkret exempel är kollisionen mellan den amerikanska Iridium-sateliten och en rysk satellit år 2009. De två stora objekten kolliderade och skapade omkring 2 300 större fragment som själva blev till nytt, farligt skrot.

Varför rymdskrot är farligt

Aktivt arbetande satelliter och astronauter är i konstant risk. En träff från ett rymdskrot kan förstöra instrument värt miljontals kronor eller värre, det kan skada människor. Den internationella rymdstationen måste ibland förflytta sig för att undvika inkommen skrot. ISS har därför dubbla skyddsskikt designade för att klara mindre nedslag.

Det finns också något som kallas för Kesslersyndromet. Det betyder helt enkelt en kedjerektion av kollisioner. Om två stora objekt kolliderar skapas mycket skrot. Det skrotet träffar andra objekt. De sönderfaller i ännu mer skrot. Till slut blir en hel omloppsbana så fylld med fragment att det är omöjligt att använda den säkert. Det är som en lavin av skräp, helt galet egentligen.

En vanlig missuppfattning är att bara stora objekt är farliga. Det stämmer inte. En liten skruv som träffar en satellit på 28 000 kilometer i timmen kan göra lika mycket skada som en större bit. Hastigheten är det som spelar roll.

Så försöker vi lösa rymdskrotsproblemet

Vi kan inte bara vänta och hoppas. Världens rymdagenturer arbetar redan med flera strategier. För det första finns internationella överenskommelser om hur vi ska hantera satelliter när de slutat fungera. Många länder skickar hem gamla satelliter till vad som kallas för "graveyard orbit" en högre bana där de inte stör aktiva farkoster.

Forskning pågår också på ny teknik. "Städfarkoster" som kan samla in eller ta bort skrot från omloppsbanan testas. Lasrar kan nu spåra små fragment även i dagsljus, vilket gör det lättare att veta var skrotet finns. När nya satelliter planeras väljer man omloppsbana noga och designar satelliterna så de kan brinna upp när de återvänder till atmosfären istället för att bli liggande skrot.

Det viktigaste är internationellt samarbete. Rymdskrotet bryr sig inte om gränser eller vilken nation som skapade det. Det är en kamp vi måste föra tillsammans.

Rymdskrotet försvinner inte bara för att vi ignorerar det. Varje vecka faller ungefär ett ton ned mot jorden, men cirka 60 procent brinner upp innan det landar. Det mesta som når marken hamnar i havet. Trots det växer problemet eftersom vi skickar upp fler satelliter än vi tar bort.

Det här är inte en fråga som löses på några år. Rymdfarten måste lära sig att ta sitt ansvar för all den utrustning vi skickar upp. Om vi lyckas med det kan vi fortsätta att utforska och använda rymden på ett sätt som inte skadar framtida generationers möjligheter. Om vi inte lyckas riskerar vi att låsa oss själva ute ur rymden genom att skapa en vägg av skrot kring planeten.