Kedjereaktion i rymden förändrar allt

Rymden fylls långsamt av skrot. Gamla satelliter, raketdelar och miljarder små fragment svävar runt jorden i enorma hastigheter. Det värsta? De kan kollidera med varandra och skapa ännu mer skrot. En kedjereaktion i rymden kallas ofta Kessler-syndromet är just detta: en självgående process där kollisioner mellan objekt skapar nya fragment, som sen kolliderar med andra objekt, vilket skapar ännu fler fragment. NASA-forskaren Donald J. Kessler beskrev först detta på 1970-talet, och idag är hotet mycket verkligare än förut.

Varför ska vi oroa oss? Jo, för att kedjeeffekten kan göra stora delar av rymden omkring jorden helt oanvändbar för satelliter och rymdfarkoster. Och det kan hända om vi inte gör något åt det snart.

Hur rymdskrotet började växa

Allt började långt innan privatföretag skickade upp tusentals satelliter. Sedan 1950-talet har vi skjutit upp raketer och satelliter. Många är fortfarande där uppe, även om de inte fungerar längre. De gamla satelliterna kretsar runt jorden tillsammans med raketmotorer, solpaneler och all annan utrustning som inte längre behövs.

Det värsta är inte de stora objekten. Det värsta är att allting rör sig väldigt snabbt. Rymdskrot färdas med hastigheter på 25 000 kilometer i timmen eller mer. En liten skruv som väger bara några gram kan genomslå en satellit på detta speed. En tennisboll kastad från ett flygplan skulle skada något på jorden. En tennisboll kastad från ett rymdskepp skulle förstöra det helt.

Men när företag som SpaceX började skicka upp Starlink-satelliter tusentals och åter tusentals växte problemet enormt. OneWeb gör samma sak. Plötsligt har vi inte bara gamla skrot, vi har nya satelliter som snart blir gammalt skrot. Enligt Europeiska rymdorganisationen ESA finns det redan över 36 000 objekt större än 10 centimeter i omloppsbana. Miljoner mindre fragment finns där också (och det är bara det vi vet om).

Kollisioner skapar ett växande problem

Här är det riktigt oroande: risken växer exponentiellt. Det betyder att den växer allt snabbare. Ju mer skrot som finns, desto större chans finns det att något kolliderar med något annat. Och varje kollision skapar mer skrot, vilket ökar chansen för nästa kollision.

År 2009 hände något som visar vad som kan gå fel. En rysk satellit kollidererade med en amerikansk satellit över Sibirien. Båda var funktionande satelliter inte ens gammalt skrot. Kollisionen skapade tusentals nya fragment. De små bitarna började kretsa runt jorden och höjde risken för nya kollisioner gentemot andra satelliter.

Om ingen gör något kan en fullskalig kedjereaktion starta. Då fyller ett moln av fragment rymden omkring jorden. Dessa bitar rör sig i extrem hastighet det finns inget sätt att stoppa dem eller skydda sig ordentligt. Det blir omöjligt att skicka upp nya satelliter. Vi kan inte besöka rymden. Vissa omloppsbanor blir helt oanvändbara i decennier framåt.

Vad kan vi göra för att lösa problemet

Det finns faktiskt lösningar. Eller åtminstone början på lösningar. Vi behöver både snabba och långsamma åtgärder.

Den enklaste lösningen är att inte skapa mer skrot. Nya satelliter bör ha system som låter dem lämna sin omloppsbana när de inte längre behövs. Detta kallas "deorbit". Istället för att kretsa runt jorden för evigt får satelliten en liten knuff som skickar den ner mot jorden. Den brinner upp i atmosfären. Problem löst åtminstone för denna satellit.

Vi har också kollisionsvarningar. När operatörer av satelliter märker att något skrot kommer för nära får de ett varsel. De kan då justera sin satellit så den undviker kollisionen. Detta fungerar redan idag och har räddat många satelliter från att krocka.

Mer experimentell teknik utvecklas också. Forskare testar robotar som kan fånga skrot. Lasrar som kan skjuta ned fragment. "Fångstsatelliter" som kan ta tag i gamla objekt och dra dem ner. Problemet är att dessa metoder är väldigt dyra och komplicerade. De kostar miljoner eller miljarder för varje försök. Vi behöver snabb utveckling här.

Men teknik räcker inte. Vi behöver också regler. Internationella avtal som säger att varje land och företag måste ansvara för sitt skrot. Just nu finns det ingen global myndighet som kan tvinga någon att städa upp. Länder och företag bryr sig mest om sina egna satelliter, inte om rymdmiljön i stort.

Vem ansvarar för rymdskrotet

Det finns ingen rymdmiljöpolis som säger: "Jag städar upp detta." Det finns ingen global myndighet som har ansvar. Det är här problemet blir riktigt krångligt.

Ansvar och kostnader ligger på de länder och företag som skickade upp objekten. Amerikaner skickade upp amerikansk skrot. Ryssar skickade upp rysk skrot. SpaceX måste ansvara för Starlink-satelliter. Men vem tvingar dem att göra något? Och vem betalar för att plocka upp skrot från andra?

Ekonomer kallar detta "tragedy of the commons". Föreställ dig en gemensam ängsmark. Alla får let sina får där. Men om alla bara tänker på sin egen flock och låter dem beta vilka de vill kommer ängen att bli ödelagd för alla. Det samma händer med rymden. Ingen enskild aktör tjänar på att lösa problemet själv det är för dyrt. Men om vi inte löser det tillsammans blir rymden obrukbar för alla.

En fråga folk ställer ofta: kan allt detta skrot inte bara falla ner till jorden? Jo, det kan det. Men mindre fragment brinner upp när de kommer genom atmosfären. Större objekt kan nå marken, men riskerna för människor är små. Du springer större risk att bli träffad av blixt än av rymdskrot. Det riktiga problemet är för satelliter och rymdfarkoster i omloppsbana, inte för oss på jorden.

Framtiden beror på handlingar vi tar nu

Vi har ett tidsfönster. Om vi börjar lösa detta nu finns det hopp. Men om vi väntar för länge kan vissa omloppsbanor bli permanant skadade inom bara några decennier.

Vi behöver både teknik och politik. Nya satelliter måste kunna lämna sin omloppsbana när de är uttjänta. Gamla satelliter måste plockas upp. Länder måste komma överens om regler. Företag måste ta ansvar för sitt skrot. Och forskningen måste få resurser för att utveckla bättre lösningar.

Varför ska du bry dig om allt detta? För det första många av dina favoritappar beror på satelliter. GPS, väderrapporter, streaming, internetanslutning på flygplan. Det funkar bara för att satelliter kretsar runt jorden. Om rymden blir för farlig kan vi inte skicka upp nya satelliter när de gamla slutar fungera.

För det andra allt detta skrot är vårt ansvar. Vi människor skapade problemet. Vi kan också lösa det. Lösningar finns redan. De utvecklas just nu. Det handlar bara om att vi måste vilja göra något åt det innan det är för sent.